Tidigarelägg svenskan!

- Om vi vill lyckas med undervisningen i svenska för elever i finska skolor är den bästa lösningen att tidigarelägga starten för undervisning i svenska, säger Fredrika Åkerö, SU:s förbundsordförande.

Det här är helt i linje med vad timfördelningsarbetsgruppen föreslog i juni 2010, ett förslag som förkastades. I det nya förslaget som behandlas som bäst finns inte tidigareläggandet av svenskan med. Detta trots att det i regeringsprogrammet står att Ahtisaari-gruppens förslag tas i bruk, varav ett av förslagen är just att svenskan ska påbörjas i årskurs 6.

- Det här går inte, endera följer man regeringsprogrammet också på den här punkten eller så urholkas hela idén med att ha ett gemensamt program för regeringsperioden, konstaterar Åkerö.

Möjlighet till språkstudier varierar i dagsläget mellan skolor, och SU vill lyfta fram de reella möjligheterna för alla unga att studera språk, oberoende hemkommun.

SU lyfter också fram dramaundervisning som ett tillägg till den redan existerande undervisningen. Drama borde i betydligt större grad inkluderas i de olika ämnena för att förbereda eleven för kommande utmaningar.

Det positiva i det nuvarande timfördelningsförslaget är satsningen på samhällslära som föreslås, anser Svensk Ungdoms förbundsstyrelse på sitt möte den 18.3.

ungas samhällsgaranti

Was ich heute gesagt habe, på SFP:s partistyrelsemöte

I går (15.3) presenterades mellanrapporten för samhällsgarantin, regeringens stora ungdomsprojekt. Samhällsgarantin finns inskrivet i regeringsprogrammet och gäller alla under 25 år och alla nyutexaminerade under 30 år. Det är en garanti för unga att en arbets-, praktik-, studie-, ungdomsverkstads- eller rehabiliteringsplats ska erbjudas senast inom tre månader från det att arbetslösheten börjat.

Det går bra för de flesta unga. Det finns emellertid tiotusentals unga personer som är utslagna. Och det är ett problem. Men de unga i sig är ju inte problemet. Jag vill att vi inte ser problem utan potential när vi jobbar med den här viktiga framtidsfrågan.

I mellanrapporten finns många bra förslag på vad som kan göras. Den går mera konkret in på olika delområden, och vi tackar för satsningen. Det här är någonting som hela samhället vinner på.

För att lyckas med samhällsgarantin krävs det ett helhetstänkande. Att alla sektorer är involverade, statligt och kommunalt, skola och hälsovård, arbetskraftsbyrå och ungdomsverksamhet. Det krävs individlösningar, att varje människa får uppmärksamhet och coaching, den handledning som behövs. Det här vet vi att fungerar.

En annan sak som fungerar är lågtröskelverksamheten. SVEPS erbjuder det under namnet startträning; en lågtröskelverksamhet för unga, där man tränar sociala färdigheter, vardagsrutiner och att få balans i livet. Det finns unga som behöver få vardagen i skick, för att sedan kunna studera eller jobba framgångsrikt.

Nu finns det 60 miljoner euro för att genomföra samhällsgarantin. Det är en början. Men det kommer att behövas mera pengar för att kunna förverkliga de åtgärdsförslag som tas upp i mellanrapporten. Det här som en hälsning till våra ministrar och stundande budgetförhandlingarna. Det är frågan om en nyttig investering, som betalar sig tillbaka.

I en idealvärld skulle vi inte behöva samhällsgarantin. Utbildningen skulle fungera och unga hitta sin plats i arbetslivet, alla skulle må bra. För att minska på gruppen unga arbetslösa och utslagna behövs det strukturella åtgärder. Ta till exempel skolan. Vi vill att varje elev ska få känna sig bra i skolan, i något ämne. Att inte bara teoretiska prestationer värdesätts. Att unga har någon att tala med, om det är om den egna utvecklingen eller fortsatta utbildningen. Och att den egna självkännedomen förbättras genom ämnesöverskridande dramaundervisning.

Troligtvis hinner vi inte åtgärda strukturerna tillräckligt snabbt, det är ett arbete som kräver många åtgärder och långsiktigt arbete. Därför behövs det en beredskap att fortsätta med samhällsgarantin också nästa regeringsperiod.

Samhällsgarantin är en stor utmaning. Samtidigt är jag väldigt positiv till avsikten och den insats man nu gör för unga. Jag är bara orolig för att intresset bakom samhällsgarantin är den demografiska situationen i landet, och att det inte är de unga i sig som är viktiga utan den arbetskraft som samhället behöver.

Vad händer om en ung person, t.ex. jag, säger nej tack till den plats som erbjuds mig inom tre månader efter att jag har blivit utexaminerad från Åbo Akademi?

Om det byggs in ett tvång, ska tvånget inte vara åldersbundet.